Jag har lite att leva upp till när det gäller löpning. Min pappa har sprungit 9 Stockholm marathon, den bästa tiden på 3.10 Jag önskar att jag ärvt lite av hans snabbhet, seghet och spänst. Kanske ligger det nånstanns och väntar på att komma fram långt inne i musklerna. Visst blir jag bättre och känner att jag orkar mer, men just nu känns det som om jag ska dö på riktigt varje gång jag är i spåret och undrar medans jag springer om det räcker med att ringa beställningscentralen för en sjutaxi till lasarettet eller om jag ska ringa jobbet... Vart tog tiden vägen då ja kunde springa en mil utan problem....? Men jag närmar mig i alla fall. Vackert är det ändå ute på Stensö och emellanåt glömmer man bort hur jobbigt det är medans man tittar på utsikten.

Man kan inte låta bli att bli lite glad av tulpaner :)