Jag har en jobbarkompis som nog är en av de bästa och godaste människor jag känner. Hon är ganska ny på jobbet och jag känner henne inte jätteväl. Efter en ganska tuff vår och sommar är hon äntligen tillbaka på jobbet. I våras när jag tyckte allt var jobbigt efter att H bröt upp pratade jag en del  med henne när vi jobbade nätter ihop. Hon är lite äldre och ganska mycket klokare än vad jag är :). Igår frågade hon hur det var med kärleken och jag sa att det är väl som det är. Vi pratade lite allmänt hur man vet när det händer igen, när man vet att det är rätt. Ska man nöja sig eller vänta på det där speciella igen? Åsa, sa hon. Varför nöja sig med fiskpinnar när man kan få pizza? Fiskpinnar duger så länge, men vänta du på pizzan. Jag mår alltid så bra efter att jag pratat med henne.

Ikväll när jag steg av tåget mötte jag en ganska ny bekantskap. Vi började prata lite på vägen in mot stan och helt plötsligt blev jag bjuden på middag på Lilla puben! Jag var egentligen jättetrött och ville bara hem och fortsätta sova, men det kändes så ofint att tacka nej. Hade förväntat mig att spendera resten av kvällen framför tvn, men det vart ju en riktigt trevlig avslutning på dagen :)

Ikväll